Man kan aldrig förbereda sig riktigt på att någon som finns en nära ska försvinna och aldrig mer komma tillbaka. Idag är det en månad sedan min lilla fis Ante försvann plötsligt och kommer aldrig tillbaka. När det går så fort hinner man aldrig inse att han är borta.

Så exakt en månad sen vaknar jag av ett sms av mor att Ante har blivit påkörd och är på väg till hede för att kolla om han har fått en hjärnskakning och nått brutet revben. Jag skyndar mig dit och möter min far och Ante där. Det visar sig att hans ryggrad är av och han kommer aldrig kunna gå igen. Kommer ihåg hur glad han blev när han hörde min röst. Hur glad jag blev när jag såg han. Pappa och jag var tvungna att ta ett beslut snabbt för att minska på hans lidande och vi beslöt oss för att han skulle få somna in för gott och slippa ha ont. Ett liv för en hund utan bakbenen anser jag inte som ett liv utan som djurplågeri. Det är det jobbigaste beslutet jag någonsin har tagit. Min älskade fis som har varit vid min sida jämt. Som alltid blev så glad när man kom hem. Så alltid ville ligga på en gärna i en om det gick. Som alltid skällde så man fick ont i öronen bara för att han inte ville att man skulle glömma honom.!

Ni kanske tycker de är töntigt att sörja en hund men för mig är det viktigt. Han har varit viktig i mitt liv och hjälpt mig många gånger när det har varit jobbigt. Han kom till mitt hem när jag var som sjukast och har hjälpt mig att bli stark.!

Är tacksam till min far att jag fick vara med och ta farväl betyder mycket för mig.!